What it's worth

När vi var i Cambodia gjorde vi allt annat än att sola och bada. Vi gjorde utflykter, mamma hittade en hon tyckte lät bra. En flodtur till en stor sjö, det skulle vara underbart vackert. Vi gjorde vad hon sa och satte oss i bilen och han körde oss vart vi skulle, chauffören. När vi åker blir vägarna allt sämre och husen allt risigare. Fattigt är vad det är. Folk som bor i små skjul ut med vägkanten, uppbyggda på ostadiga pålar av smala trästammar bara för att skydda sig mot regnet. Men regna in gör det nog ändå. När vi kommer fram till sjön ser man hus, sammansatta av det som de kunde hitta. En planka här, och en tygbit där. Det ser mycket värre ut i verkligheten än på bilderna. När man kommer in i den lilla staden kommer små båtar fram till en med barn som tigger. Dem visar upp en orm så ska man ge dem pengar. Jag såg oron i deras ögon, hopp och lite ut av en irritation. Föräldrarna såg risiga ut, lite alkoholiserade. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, jag tycker sådant är så obehagligt. Jag blir så berörd, jag vill hjälpa alla. Men man kan inte hjälpa alla, vi hjälpte inte ens en där ute på sjön. Vår förare sa att om man ger dem pengar kommer föräldrarna spela bort dem, det är därför de vill ha pengar. Och då undrar man om de själva har satt sig i denna situationen, varför spelar de bort sina pengar istället för att köpa mat till deras barn. Man kan heller inte låta bli att tänka att allt detta på något sätt är uppbyggt för turisterna. Eller att dem har gjort det värre för dem själva, för att då lättare kunna få pengar. I alla fall åkte vi tillbaka, vi åkte hemåt förbi alla husen vid vägkanten. Förbi fattigheten, förbi deras verklighet. Deras liv. Bara sådär, hem till vårt fina hotell. Livet fortsätter, som ingenting. Jag önskar att jag kunde ta med mig alla hem, se till att alla fick mat på bordet. Få dem att skratta, ge dem tak över huvudet. Man vill hjälpa alla, men det är omöjligt. Vi gav en man 1000 bath här om dagen. Det är inte mycket pengar, ungefär 250 kr. Men för honom var det mer än mycket. Och han blev så glad och så tacksam. Honom kunde vi hjälpa lite i alla fall.

-